Funderingar!

Idag är jag trött, Matilda är förkyld och har slem i luftvägarna som gör att när hon ligger och sover
täpper det till och hon får hosta och slutar andas i mellan åt.
Jag får panik av detta och kunde inte sova för jag låg och lyssnade på henne så hon andades hela natten.
Till slut gick jag upp och tog ur liggdelen på vagnen lade den i hennes säng och la några kuddar och filtar under huvudändan så hon låg högre med huvudet.
Det blev bättre och hon kunde sova bättre sen.

Medans jag låg där och lyssnade på henne (och även på Chrilles och Siris snarkning i mellan)
låg jag och funderade över livet.
Tänk va mycket jag varit med om i livet, även fast inte alla saker är så roliga precis så skulle jag inte heller vilja vara utan dom... eller jo sakerna kanske men inte mötena med människorna som blivit pga vissa saker har hänt mej. Förstår ni?

Jag låg och funderade på alla underbara människor jag träffat under mina snart 28 år och så många som betytt så väldigt mycket för mej (då tänker jag nu på utomstående personer min familj är en självklarhet för mej och dom betyder ju aldra mest.) utan att dom kanske vet om det. Hur jag än har försökt tacka dessa personer och kanske har man inte ens kommit på det i efterhand hur mycket dom gjort för en.

Några av dom jag tänker på är bland annat:

Min sjukgymnast Celia
Psykologen Karin som jag träffade på rehab
Min lärare Staffan som jag hade från åk 4-6
Min gymnasielärare Agneta
BM på lassarettet i Ystad
Även min husläkare på Citykliniken Mikael

Det finns många många fler och listan kunde jag gjort väldigt lång.
Men tänk vilken gåva livet är även fast det känns så fruktansvärt meningslöst ibland.
Men får man bara mötena med rätta människorna som finns där och hjälper till när man behöver det känns det genast som en väg i rätt riktning.
Dom som kan se en bakom den stängda fasaden och visa vägen fram igen, dom människorna är livet, glädjen och lyckan till det man en gång blir.

Nu sedan jag blev mamma har jag blivit så känslomässig, jag tänker oftast på det som har varit och gråter av glädje för jag är stolt glad och oerhört tacksam över mitt liv, min familj, alla nära och kära som funnits runt om kring mig i livets olika stadier.

Det jag nu önskar mest av allt i hela världen är att min dotter ska bli denna starka, självständiga och människokännande person som jag nu faktist tänker säga att jag är!!!!

Jag bara kunde önskat på mina bara knän att alla människor kunde vara snälla och att vi alla skulle finnas för varandra, men oftast nu blir jag mer och mer rädd för varje dag som går pga allt elende som händer där ute i världen.  Om jag bara hade kunnat ge dom den synen som jag nu ser på livet som vackert och något fint man ska vara rädd om och varandra.
Men det kan jag inte och det stör mig det gör mig ledsen att jag inte kan.....
och det är det som är mitt stora bekymmer just nu......
jag vill rädda alla och världen men det går inte hur mycket jag än försöker!

Mitt nästa mål här i livet är just detta att förstå och acceptera att detta aldrig kommer gå,
för jag tror att det är det som ibland nu tynger min axlar, då jag vill att min dotter ska leva i en bra värld!








Kommentarer
Anonym

Underbara lilla unge, jag älskar dig så. Ja du vet precis hur, nu när du har en dotter själva. Den kärleken man har till sina barn går inte att beskriva förrän man har ett barn själva. Rädda världen har jag också försökt göra. Men på rehab var det någon klok som sa "världen kanske inte vill bli räddad" har tänkt på detta. Sen sa personen man kan rädda det som man kan och känna sig stolt över detta, att man bidraget till världen. Så det gör jag nu, hoppas dessa tankar kan hjälpa dig. Är så glad för din skull att du mår så bra, men du ta det lite lugnt och var rädd om dej, annars kan du inte rädda världen och det vore synd. Världen behöver sådana som dej. Du är stark och en stor människokännare, det är därför du tar åt dig så. Du kan se när andra mår dåligt, trots att dom inte alltid gör det själva. Rehab igen man kan inte rädda människor som inte själva vill, var och en har ett eget val. Kramis Mammi. Tack för att du kom till i mitt liv. Älskar dig.

2011-08-24 @ 10:14:04
Christina

För lite mer än 7,5 år träffade jag dig för första gången. En ung tjej som fått en o annan hård knuff i livet. Definitivt mer än hon behövt. Hon ville så gärna bli hundägare, men självförtroendet var inte på topp, så hon trodde inte på att hon skulle få köpa den tik jag hade. Jag hade flera intressenter men mitt förnuft och främst mitt hjärta sa till mig - Catrin är den som "behöver" denna lilla tik (My) och jag valde dig. Har jag aldrig ångrat. Ca 2 år senare tog du hand om Siri och jag hoppas nu när båda hundarna tillhör dig att du fortsätter älska o ta hand om dem. Jag har aldrig fått barn som du, så jag kan inte fullt ut förstå känslan, men jag hoppas att det du känner för Tildisen är som jag känner för mina hundar och att dina 2 även inkluderas i detta.

Ett litet försök från mig (som fött upp dina hundar) att tala om vad jag känner. Massor av kramisar.

2011-09-02 @ 19:18:54


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0