Jag har fallit in i en sån här depp period igen, det är fruktansvärt jobbigt. Har svårt att sova känner mej otillräcklig. Får panikångest när jag tänker på att den långa oändliga vintern är på väg med snö slask och regn. Bara jag nu skriver om det får jag nästan svårt att andas och tårarna kommer. Vad är det NU DÅ? Jag vill inte orkar inte kan inte vara ledsen nu. Jag har min älskade lilla Tilda att ta hand om, men även där tryter tålamodet.

Jag känner mej otillräcklig som mamma, dålig värdelös. Jag vet inte vad jag ska ta mej till.

Jag är kanske lite rädd också, rädd för någon....

Ge mej lite syre jag behöver luft, kan snart inte andas mer.

Jag vill inte må såhär, jag vill inte de, inte igen och igen och igen..

Ensam, vilse i min egen kropp! Kanske allt som hänt i mitt liv beror på att jag är en konstig människa? Därför jag är såhär mina känslor flyger upp och ner som en jojjo. Ingen klarar av mig för jag är den jag är och vet inte hur dom ska tackla mig. Jo min kärnfamilj mamma pappa och min syster. Ni vet allt och kan mig men ingen annan! Och jag kan inte heller förklara så någon annan förstår mej!

Svårt svett tårar ont trött andfådd ångest osäkerhet präglar nu min hjärna.

Hjälp!!!

(ps. Jag skriver detta för min egen skull så ni vet inte för någon annans, det känns skönt att få uttrycka sej i ord det är bara här jag kan beskriva mina känslor på ett korrekt sätt.ds)