Denna veckan har varit fullbokat med läkarbesök, provtagningar, sjukgymnast och på fredag ska jag till psykologen. Även fast man kanske igentligen inte orkar så har jag en mamma och en syster som kört runder med mig och en mamma som puschat på mej att försöka ta mej upp från underjorden.
Jag har haft tur och träffat bra läkare och goa barnmorsker och min underbara sjukgymnast.
Det behövde jag nu, många som berättar sanningen för mej och får mej upp på benen igen.
Eller knäna står jag i alla fall på nu!

Jag bor numera hos mamma och pappa då jag inte klarade av att vara ensam och får inte vara det heller av läkarna. Skönt att någon fattat att jag faktist inte bara va lite ledsen jag har nog aldrig varit så nere för, bara nära men då har jag ändå kunnat kämpa för de själv lite grann. Det gick dock inte denna gången.

Har fått många råd och det enda jag ska bry mej om nu är mej själv och bebisen ett måste för att jag ska klara mej. Jag försöker och det går sakta men säkert uppåt med hjälp från min älskade familj. ♥

Känslan jag har inom mig är svår att förklara men om vi säger att man sitter instängd i en stor balong och syret börjar ta slut, man kämpar för att andas, idag känns de i alla fall som någon öppnade ballongen och släppte in mer syre så idag kan jag andas utan ett tungt tungt tryck för bröstet. Men balongen är kvar och mitt mål är att komma ut därifrån..............

Kram på er alla som stöttar!
Denna bild är till er: